mysaaan

11/8, den dagen jag hatar mest i hela mitt liv. De va då de blev såhär. De va då allting blev knas, de va då du lämnade mitt liv. Jag trodde de skulle bli bättre med tiden. Men de verkar som om de inte kommer bli så som de va. Jag vet att vad jag gjorde va fel, och jag ångrar allting jag sa, alla ord jag skrek. Jag vill bara att allting ska bli som vanligt igen, för jag vill inte leva ett liv utan dig.  Hur ska jag kunna klara mig längre utan dig? Hur ska jag kunna stå på mina egna ben längre. Sen den dagen allting hände, har jag tvingat mig fram på fötterna, men nu går de inte längre. Jag brister. Hela tiden, jag har gått sönder, helt! Jag vet inte vad jag ska göra mer, jag vet inte vem de är jag ska ringa längre, du fanns alltid där och BKJASKJAS. De finns ingen som förstår mig så som du gjorde! De va ingen som visste så mycket om mig. Jag har aldrig berättat allt för någon tills du kom in i mitt liv, jag har aldrig haft sån tilit till någon som jag hade för dig. Jag saknar våra gamla dagar så att de gör ont. Alla våra minnen, alla våra skratt. Jag saknar allt! Alla våra galna upptåg och alla våra kvällar som bara spenderades du och jag tillsammans hemma med massa mys och skratt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, utan dig känner jag mig så ensam och liten. Du va och du är min allra bästa vän. De va du som gjorde mig! De va du som fick mig att må bra. Alla har sin jobbiga tid och vi hade våran, jag vill bara att den ska försvinna för jag klarar inte dehär mer. Jag kan inte låta bli att kolla på gamla bilder och bara sakna oss ännu mera. Jag saknar dig vid min sida i alla lägen, i vardagen, i skolan, i alla bråk, men jag saknar dig allra mest att ha dig bredvid mig på innebandy plan. Jag vill ha någon som stöttar mig precis som du gjorde, jag vill ha någon som kan hata domaren med mig precis som du gjorde. Nu åker jag på all den skit själv. Jag antar att jag helt enkelt bara behöver dig vid min sida.. Du kommer alltid att vara den person som någonsin stått mig närmast, mi vida. 

Jag har ganska svårt att visa mina känslor, jag skriver mest för min egen skull. För att få ut allting på pappret, för att sen kunna kasta iväg skiten så långt som de bara går. Men dehär vill jag verkligen att alla ska veta, att alla ska förstå. Förstå varför jag betet mig så konstigt dom senaste månaderna, så är de för att jag vet inte vad jag ska ta vägen. För jag står inte ut med att veta att allt faktiskt var mitt fel. Du gjorde ingenting fel, de va jag.